gör hon inget annat?

En vecka har flugit förbi sedan min skolgång var officiellt avslutad. Och vad har jag åstadkommit under denna vecka? Jo, just ingenting.

Mina dagar har bestått av antingen jobb eller att spela Sims. Däremot med en förföljelse av missnöje och rädsla: borde jag inte plugga? Den sista månaden på gymnasiet levde jag på biblioteket eller vid mitt skrivbord, vaknade klockan 5 för att hinna repetera ett kapitel innan det bar av till examsalen. Med ögon tyngda av längtan till slutet av perioden satt jag, och resten av alla IB elever i varsitt hörn av världen, och önskade att vi hade allokerat mer än två veckor åt att lära om det vi blivit lärda över två år. För det går inte ihop, det inser till och med jag; om så endast efter en eftermiddag av matteplugg.

Jag undrar när det ska sjunka in, att jag är klar. Jag hoppas att dagen då jag får mina betyg – beviljas jag acceptabla sådana – blir dagen jag kan släppa IB för alltid.

Annars mår jag riktigt bra just nu, det känns otroligt skönt att jobba, och med något annat än det jag gjort nu i tre år. Jag skulle vilja säga att det är skönt att slippa lära sig och komma ihåg massor, men som vitvaruförsäljare är det en hel del att komma ihåg, många detaljer om produkter jag aldrig provat. Vem vet hur hälften av sakerna fungerar egentligen? Vad är Zeolith torkning?? ”Du ser att det sitter en behållare där längst in i högra hörnet i diskmaskinen? A det är där Zeolith mineralen är som torkar disken.” Mhmm… Okej.

och nu bloggar hon igen

Efter att äntligen ha tagit studenten befarar jag känna ett tomrum som skolan tidigare fyllde. Nämligen mitt behov av att skriva. Jag har skrivit ända sedan jag visste hur det hela gick till – till en början kortare historier (många spökhistorier) som sedan växte och blev till längre och mer invecklade noveller och även blogginlägg. Det tills året då min familj och jag flyttade till England. I det nya landet möttes jag av en hårdare skolfilosofi samt en striktare inriktning mot litteratur, vilket jag älskade, men som gav mig lite fritid att fortsätta dem skriftliga bravader jag tidigare ägnade mig åt. Nu däremot, efter två år i England och tre år på gymnasiet hoppas jag äntligen återfinna tiden jag hade över för fem år sedan, som jag kan dedicera till mitt intresse för att skriva. 

Fortfarande lidandes av det som gymnasiet etsat fast i näthinnan skriver jag detta inlägg – mellan ett brinnande ljus och ett fönster, där ord påminner om mappar som lärare delade med oss elever. ”Att Skriva” hette till exempel mappen som min svenskalärare fyllt av användbara dokument om konsten att skriva uppsatser, referenser och provsvar. En mapp jag kikat i många gånger, allrahelst för att öppna dokumentet ”Sambandsord”, en samling betygsavgörande ord i IBs svenskaundervisning.

När jag reflekterar över tiden som varit fylls mina tårkanaler av varm nostalgi och salt längtan tillbaka. Det är något melankoliskt över tiden som nu passerat, och den som precis har börjat. Många av mina allra närmsta vänner flyttar, antingen inom Sverige eller utanför våran landgräns. Någon till Karlstad, en annan till Nederländerna. Jag stannar: tar ett, så kallat, Sabbatsår för att slutligen – förhoppningsvis – lista ut vad det är jag vill fortsätta göra i mitt liv. 

Skrivandet får rädda mig. Det hoppas jag, den här bloggen får agera utloppskanal och en fyllnad av det tomrum som slutet på alla dessa skolår lämnar.